Dagens Nyheter – 14 februari 1865, sida 3

nan han om honom igenläst dörren till hans trånga cell. Vaubaron hade icke ens hört dessa ord. Så snart han var ensam kastade han sig på den torftiga bädd fångstyrelsen bestod Conciergeriets fångar och han öfverlemnade sig nu åt den hejdlösaste förtviflan som någonsin genljudit inom dessa vid vilda skrik, dofva förbannelser, sönderslitande suckar och hemska hädelser vana murar. Tårar, bittra tårar, tårar brännande som svafvelsyra, rullade ur hans ögon och fårade hans kinder. Hans bröst häfde sig konvulsiviskt, nära att brista, den ena snyftningen aflöste den andra, hans kropp skakades af häftiga spasmer och han slog sitt hufvud ömsom mot väggen ömsom mot sängkanten utan att ens känna den gräsliga smärta som dessa oupphörligt upprepade stötar måste förorsaka honom. Denna kris räckte nära två timmar, derefter aflöstes den af ett lugn så djupt att det liknade en dvala. Både kropp och själ voro förlamade, Nu öppnades fängelsedörren, men Vaubaron hörde det ej. Det var först åsynen af flera i hans cell inträdande personer som väckte honom ur hans domning. Det var en fångknekt och två civilklådda gendarmer som han såg framför sig. Instruktionsdomaren och dennes sekreterare väntade utanför i gången. Fången, upplyftad och ledd af gendarmerna, lemnade vacklande cellen. Oaktadt det stora välde instruktionsdomaren hade öfver sig sjelf spratt han ofrivil