Dagens Nyheter – 14 februari 1865, sida 2

och hota vittnet — inföll domaren strängt — dylika häftiga utbrott förvärra endast ännu mera er redan i och för sig sjelf nog svåra belägenhet. Jean Vaubaron lät sitt hufvud nedsjunka mot bröstet och svarade ingenting, hans läppar rörde sig långsamt, men intet ljud trängde öfver dem. Han bad, han bad Gud! Gud som syntes så helt och hållet öfvergifva honom. — Vidblifver vittnet sin afgifna förklaring? frågade domaren vändance sig till Laridon. Har denna grafstickel ej i förrgår blifvit såld till er af fången Jean Vaubaron? — Hvarken i förrgår eller någon annan dag, herr president . . . Jag har af Vaubaron aldrig köpt någonting och han har aldrig bjudit ut något åt mig, jag kan heligt svära derpå. Vaubaron vidblef tin tystnad ; han fortfor att bedja. Domaren befallte klädmäklaren framlemna sin anteckningsbok och började bläddra deri. På den sida hvilken var daterad för dagen före den föregående stod intet köp afslutadt emellan mekanisten och klädmäklaren. Derå fanns ej en enda inköpt artikel anoterad. Detta syntes vara ett tillräckligt. bevis, och domaren betviflade nu ingen sekund att Vaubaron ljugit. Han afskedade klädmäklaren men behöll qvar hans anteckningsbok, hvilken vid assisdomstolen skulle spela sin roll bland de föremål som skulle tjena att öfverbevisa Jean Vaubaron om hans brottslighet. Det första förhöret var nu slut och domaren tyckte att det varit tillräckligt för att