Dagens Nyheter – 14 februari 1865, sida 1

Sålunda fortgick det ungefär en qvarts timma. Slutligen hörde man sporrar genljuda på stengolfvet, i den långa korridor hvarom vi talat, och den, för en stund sedan bortskickade gendarmen inträdde, åtföljd af klädmäklaren Laridon. Den lille helt och hållet skallige och nästan puckelryggige klädmäklaren gjorde en jemmerlig figur bredvid den jättelika representanten af den allmänna rättvisan. Allt hvad som gällde lag och rätt vare sig på nära eller långt håll, ingaf Laridon, af lätt begripliga skäl, den mest oöfvervinnerliga afsky och naturliga förskräckelse. Det ojäfaktiga faktum att nödgas ställa sig ansigte mot ansigte med en instruktionsdomare, ehuru icke som fånge, väckte inom honom en oro som gränsade till ångest, och blotta tanken på att det möjligen kunde falla rättvisans skipare in att vilja kasta en närmare blick i de handelsoperationer han vanligen bedref, satte hela hans lilla ofärdiga kropp i en nervös darrning. I det ögonblick kan skred öfver tröskeln till det så fruktade kabinettet, liknade han också en i ett giller fångad räf, och ehuru han samlade alla sina krafter för att gifva sig ett lugnt utseende, förrådde dock hans skälfvande läppar och kringirrande blickar hans våldsamma inre oro. Han höll i sin högra hand sin gamla mössa — gendarmen hade i sin tjensteifver ej gifvit honom tid att utbyta sina kläder mot en snyggare drägt — och under venstra armen bar han den stora bok, hvari lagen åläg