Dagens Nyheter – 14 februari 1865, sida 1

Jean Vaubaron. Audra delen, (Forts. fr. N:r 1— 37.) Mekanisten sänkte hufvudet och svarade ingenting. — Huru vill ni förklara att den blifvit hittad hos er? Fången upprepade ordagrannt hvad han sagt åt poliskommissarien. Under det han talade, dervid hållande sig till den strängaste sanning, ljödo orden i hans eget öra såsom lögner, han erfor, då han lyssnade till sig sjelf, samma känsla som den måste erfara hvilken hör någon ljuga med sällspord oförsynthet. — Huru kan jag väl begära att man skall tro mig — mumlade han tyst -— jag tror mig ju icke sjelf. Sedan dessa frågor och svar blifvit utbytta, blef förhöret matt. Instruktionsdomaren hade uttömt alla de vigtigaste frågorna, de frågor som skulle tjena till grundval för sjelfva anklagelseakten. Han började nu förhöra honom i en mängd detaljer af underordnad betydenhet, och hvilka vi ej bry oss om att här upprepa. Nedtyngd, tillintetgjord, besvarade Vaubaron helt mekaniskt de frågor som riktades till honom, utan att ens förstå den mer eller mindre stora vigt som fästades vid hvart och ett af hans svar.