Dagens Nyheter – 13 februari 1865, sida 3

står i min makt att gifva er medel att upptäcka honom, ehuru han så skoningslöst störtar mig i eländet — mumlade mekanisten med djup bitterhet. — Jag kan endast upprepa: jag är oskyldig! . . . Det brott hvarför jag anklagas är begånget af en annan! — Ni vidblifver således alla era påståenden angående denna okända person, på hvilken ni vill kasta hela ansvarigheten för det dubbla brottet. — Ja, herr president. Under det sekreteraren upptecknade Vaubarons svar, sade domaren till sig sjelf: — Hvilken brist på uppfinningsförmåga, hvilken förblindelse, hvilken inskränkthet! . .. Inser då icke denne man att han ej ens skulle kunna vilseleda ett barn med dylika eländiga försvarsmedel! . . . Och ändå synes han begåfvad med ett godt hufvud, men erfarenheten har redan vid fara tillfällen visat mig, att Gud i vissa afgörande ögonblick helt och hållet omtöcknar stora brottslingars förstånd, om det förut visat sig än så skarpt. Efter denna korta monolog återtog instruktionsdomaren: — Känner ni denna briljant? Dermed tryckte han på fjedern till ett rödt maroquinsetui och visade Vaubaron den ur baron de Virivilles kassakista stulna diamanten. — Jag har i dag på morgonen för första gången sett detta smycke, svarade Yaubaron. — Denna diamant har likväl blifvit funnen på ert arbetsbord, inföll domaren. (Forts.)