Dagens Nyheter – 11 februari 1865, sida 2

I — Aldrig! — svarade han häftigt, — o, aldrig! . .. Och jag trodde alltid att jag skulle få lefva och dö utan att rättvisan ens någonsin skulle erfara att jag existerat. I Efter dessa allmänna och preliminära frågor afbröt instruktionsdomaren under några sekunder förhöret. I Han tycktes fundera öfver vissa i rapporten förekommande uttryck. Plötsligt höjde han på hufvudet och fäste (en genomträngande blick på den anklagade. Derefter frågade han hastigt: — Har ni någon kännedom om de brott till hvilka ni enligt hvad man har skäl att antaga, gjort er skyldig? Vaubaron blef ännu blekare än han förut I I Han svarade dock utan tvekan och med fast röst: — Nej, min herre, hundra gånger nej, jag känner ej dessa brott; då poliskommissarien denna morgon häktade mig i skötet af min familj sade han att jag var anklagad för rord och stöld, det är allt hvad jag vet. Jag uppreste mig med rättmätig förtrytelse mot denna gräsliga och vanvettiga beskyllning och ännu i detta ögonblick har jag ingen aning om namnet på mitt förmodade offer. Dessa offer äro två, inföll instruktiensdomaren, en ännu ung qvinna och en gubbej ha fegt blifvit mördade. Vaubaron gjorde en åtbörd af fasa. I