Dagens Nyheter – 9 februari 1865, sida 3

ygefär 10 minuter efter ordinarie tåget, men han skulle komma 20 minuter efter, då hade I banvaktarne nog gifvit honom varningssig nal. Sjelf såg R. stationens stoppsigual ej förr än det blef för sent att stoppa om ej bromsarne lydde. Deu skog, ssm då hindrade stoppsignalen att i behörig tid synas, är nu nedhuggen. Visserligen borde R. vågat sitt lif ge nom att backa, ehuru detta lärer vara på sätt och vis förbjudet, men det var bristande rådighet som hindrade detta. Sinnesfrånvaron i ett dylikt ögonblick kan ej anses straftbar. Rix yrkar på befrielse från häktet, helst då det högsta straff, som honom kan drabba, om han ansåges vållande till olyckan, är tvenne års fästning. Härefter tillfrågades intendenten Frykholm huruvida Rix stod qvar i jernvägstrafikens tjenst. Det upplystes att han från den 1 januari blifvit utstruken ur rullorna. Men det intygades af intendenten att Rix under sin tjenstgöring gjort sig känd för redbarhet. På tillfrågan uppgafs att jernvägsstyrelsen ej bestred Rix lösgifvande. Men åklagaren yrkade fortfarande häktning. Rix hade ett godt, öppet och högst ungdomligt utseende. Stationsinspektoren Knockenhauer tycktes vara en ytterst stilla och redbar man; kanske något för tafatt. Han har varit satt ur tjenstgöring någon tid, men blef den 5 dennes åter förflyttad ull Sandsjö. Sedan domstolen i enrum öfverlagt fäldes let utslag jatt lokomotivföraren Rix skulle forblifva häktad. Nästa ting utsattes till den 25 februari Komstad, dit öfriga svarande äfven skulle sig inställa, och nu uteblifna vittnen samt målseganden inkallas. Äfven öfverste Beijer, som, kallad till vittne, ej hade kunnat anträfas med kallelse, skulle ånyo kallas att vittna målet. AAA ERE RR TARA ANAR AT