Dagens Nyheter – 9 februari 1865, sida 1

— Hvarföre följde han icke med er? — Han kunde icke göra det. . . Karlarne som togo honom med gig släppa ej lös honom förr än om några dagar. — De äro mycket elaka de der karlarna, — utropade Blanche hvars röst redan betydligt tilltagit i styrka, — min stackars pappa har icke gjort dem något ondt, hvarken dem eller någon annan, är det icke sannt, min herre? — Jo visst. Det står icke till att vara orättvisare anklagad och mera oskyldig än han är, han tycker sig också vara mycket olycklig och i hans sorg finns det bara en sak som skulle kunna trösta honom en smula och det vore att få se och omfamna sin lilla Blanche. — Ack, jag skulle också mycket gerna vilja omfamna honom, af hela mitt hjerta kyssa honom, men huru skulle det kunna gå för sig då han icke får komma hit. — Du måste i stället gå till honom . .. Jag skall följa dig till honom, det är just der före jag kommit hit. — Nå, låtom oss då gå, men fort! utropade Blanche lifligt. Men plötsligt hejdade hon sig. — Tvekar du, mitt goda barn? frågade Rodille. — Nej, min herre, jag kom bara att tänka på min stackars mamma som varit så kall ända sedan i morse och som icke vaknar