Dagens Nyheter – 8 februari 1865, sida 2

Jag vill fråga Vaubaron derom . . . han skall nog säga mig det. Hon ropade två gånger sin man. Endast tystnaden svarade henne; då Blanche hörde sin fars namn uttalas vred hon med förtviflan sina små händer och henneg snyftningar tilltogo i styrka. Martha skulle just för tredje gången ropa Vaubaron då plötsligt hennes halföppna läppar blefvo liksom förlamade, hennes utspärrade ögon antogo ett förvirradt uttryck och tjocka svettdroppar började perla utefter hennes panna och vid hennes hårfäste. Hon började minnas. Hon begynte att tänka efter hvad som tilldragit sig men hon kunde ännu icke tro på alla de förskräckliga, nästan otänkbara saker som återkorsmo i hennes minne. Men plötsligt dagades det helt och hållet inom henne, den sista slöjan föll. Ett hest skri, ett at dessa klagorop som förråda ett öfvermenskligt lidande trängde öfver hennes hårdt sammanbitna läppar. — Åh, jag mins, — stammade hon, — jag mins, ty det är icke en dröm! . . , Han är anklagad . . . häktad för ett dubbelt brott . en stöld . . . ett mord . .. han är häktad . .. han skall undergå ransakpning ... kanske dömas . . . och ändå svär jag vid mitt lif, min eviga salighet att han är oskyldig! . . Hvad bryr jag mig om hvad dessa män