Dagens Nyheter – 7 februari 1865, sida 2

Vinterns monolog. Aldrig äro menniskorna nöjda. Detta är ett rön, som hvar man vet. De för klander ständigt äro böjda Och det blifva de i evighet. Huru hafva de på mig ej gormat Och beskärmat sig, i många år, För det jag ej braskat har och stormat Och haft drifvor nog uti mitt hår. Vintern,, sade de, har flytt till söder, Höga norden känner han ej mer. Skandinaverna, hans gamla bröder, Dem han nu för allo öfverger. Aldrig sc vi mer det hvita brämet Af hans mantel öfver skogens bryn. Och af is det granna diademet Glittrar ej på klippan mer mot skyn. cAldrig mer vi pilsnabbt på en släda Ia få mot efterlängtadt mål. Aldrig får vår fot på isen träda Med en sko af blankpoleradt stål. Aldrig få de små på kälke åka... Kasta snöboll i den fria luft. — Nej, i smutsen skall man gå och tråka — Det är mot all ordning, allt förnuft. Men, när våren med de ljumma fläktar Lifva vill vårt sköna nordanland, Då först kommer vintern hit och jägtar Honom åter bort från sjö och strand. Och när sommarns underbara hägring Sig omsider för vårt öga ter, Andas vintern på dess granna fägring Och — vi ha ej någon sommar mer. Nej, det är ej som det fordom varit, Ropar man, till hälften rädd och vred. Något ondt har i vårt verldsklot farit Och helt säkert lutar det på sned. Blott för vinterns ondskefulla funder Snart vårt jordbruk mer ej skötas kan, Och om hela vårt system går under, Hvem rår för det? — Ingen ann än han.a Så i många år jag hört dem klaga Och orera, nästan under gråt. Andtligt jag beslutat mig att draga Upp till norden i min bästa ståt. Bistra vindar äro i mitt följe — Upp från hafvet till det högsta fjell Skog och mark, och land och stad vi hölja Med min digra, isbelagda fäll. Men — må tro — nu är det riktigt färdigt Annan låt man nu får höra på. Ö, så gräsligt! — Det är ju ovärdigt Utaf vintern att grassera så. Hvsrför kan han icke måttlig vara? Ha vi inga känslor, menar han? Kan det vara skick och skäl att fara Genom verlden fram som en tyrann? Se de stackars fattiga! — De frysa Väl ihjäl i koja och på väg. Kan åt sådan köld man icke rysa? Har man nånsin känt dess make? — Säg. Snart man kan ej utom dörrn sig våga, Ej besöka ens sitt hjertas vän. Vill ej vintern snart ifrån oss tåga Ha vi snart ej mycken kraft igen Så de tömma ut sin vredes skålar Ofver mig, hur än jag mig beter. Och min karakter i svart man målar, Gör mig till despot... och annat mer. Dock, förgäfves knotar man och klagar Om jag kommer, om jag borta är Lyder jag en högre viljas lagar Och förklaringen blir — icke här. En gammal bekant. RARE —— Lee