Dagens Nyheter – 7 februari 1865, sida 2

Vinterns monolog. Aldrig äro menniskorna nöjda. Detta är ett rön, som hvar man vet. De för klander ständigt äro böjda Och det blifva de i evighet. Huru hafva de på mig ej gormat Och beskärmat sig, i många år, För det jag ej braskat har och stormat Och haft drifvor nog uti mitt hår.