Dagens Nyheter – 7 februari 1865, sida 2

Han kunde ej fullända hvad han ville säga . . . orden kommo ej öfver hans läppar . marken började svigta under hans fötter . det blef mörkt rundt omkring honom. .. han trodde sig blifva galen eller dö. Han nedföll på en stol och under några sekunder var han så orörlig som om han blifvit träffad af slag. Martha hade ej uttalat ett ord, icke utstött ett skri. Endast en svag klagan, en matt suck hade en gång trängt öfver hennes läppar. Men hennes vanligtvis så bleka ansigte hade antagit en gul färg, hennes stela kropp rörde sig icke och de utspärrade ögonen hade inga blickar mera. För poliskommissarien liksom för hvar och en annan som varit vittne till det uppträde vi berättat var mekanistens brottslighet fullkomligt solklar. De materiella bevisen derpå voro lika talrika gom ojäfaktiga. De förkrossade äfven i hang tanka så helt och hållet den skyldige att denne ej fann ett ord till sitt försvar. Under sådana omständigheter måste Vaubarons förtviflan, knäfall och tårar endast vara en komedi; äfven om hans ångest vore uppriktig kunde den af rättvisans tjenare blott betraktas såsom brottslingens förfäran och naturliga fruktan för straffet. Huru som helst mäste detta uppträde få ett slut. (Forts.)