Dagens Nyheter – 4 februari 1865, sida 2

— Ja, men nu blir, gudskelof, ingenting af allt detta .. . hvar är min revers? — Här, herr Vaubaron, här. Och se här har ni era pengar .. ni mäste ge mig tillbaka . . . det här är jemt tretusen francs —. var god och drag af hvad er tillkommer, jag har inga småpengar. Mckanisten upptog vid dessa ord sedlarne ur sin ficka och lemnade dem åt notarien, hvilken efter att ha uppvikit dem med en åtbörd af förvåning och fasa kastade dem ifrån sig. — Hvad är det? — frågade Vaubaron, — hvad fattas er? — Dessa sedlar äro blodiga, svarade notarien, hvilken blifvit mycket blek. — Blodiga! upprepade Vauboron. — Se sjelf. Mekanisten hopsamlade de dyrbara papperen och ryste i sin tur då han å dem upptäckte breda rödaktiga fläckar, hvilka ej kunde vara något annat än blod. Vaubaron hade ej vid den svaga dager, som var rådande då han lemnade sitt hem, kunnat upptäcka dessa olycksbådande märken efter blodiga fingrar. — Det är sannt, — sade han, — det är blod. — Visste ni det icke? — Hur kunde jag veta det? — Ni betraktade således icke dessa sedJar när ni mottog dem?