Dagens Nyheter – 4 februari 1865, sida 1

— Nej, det var ingen dröm! — utropade han, — se här beviset derpå . . Inför dessa bevis måste vi erkänna att till och med det omöjliga är sannt . .. Du kan ej fatta allt detta, är det icke så? Nå väl, jag förstår det icke heller . . . Jag söker förgäfves att genomtränga denna hemlighet; men min tanke svindlar då jag blickar in i detta mörker . .. Men hvad ha vi egentligen dermed alt göra . . . vi behöfva icke lösa gåtan . . . vi äro räddade, det är hufvudsaken. Så fort det blef dager tog Vaubaron tre at sedlarne, vek ihop dem och lade dem i sin västficka; derefter kysste han sakta Martha och Blanche, hvilka ännu sofvo, och lemnade sitt hem för att begifva sig till den notarie som hade i uppdrag att låta bysätta honom. Han hade brådtom att befria sig från det Damoklessvärd, som i form af ett utslag sväfvade öfver hans hufvud; det föreföll honom som skulle han ej kunna känna sig fullkomligt fri, fullkomligt herre öfver framtiden, förrän den olycksbringande skuldsedeln var betald. Hans naturliga otålighet blef likväl icke genast tillfredsställd, den kunde icke ens blifva det. Han måste vänta en hel timma innan han kunde få träffa den han sökte. Ändtligen öppnades dörren till notariens embetsrum och Vaubaron inträdde