Dagens Nyheter – 1 februari 1865, sida 3

annat när jag har dig hos mig, min Rodille! utbrast hushållerskan eldigt. När du är vid min sida då fruktar jag ingenting, inte ens döden!... Scr du, min Rodille, jag älskar dig gå högt, så vansinnigt att jag tycker att det till och med skulle vara en lycka af få döaf din hand. När Ursule Renaud uttalade: dessa ord var hon verkligt vacker. Den sanna, glödande, verkligt upphöjda passion som bodde inom henne, skänkte henne någonting förklaradt. Tillgjordheten, småsinnet, allt det löjliga som eljest utmärkte hennes väsen försvann under passionens gloria. Kärleken förvandlade den uppsminkade dockan till qvinna. Banditen log åter, det var ett sällsamt, oförklarligt gåtlikt leende som krusade hans läppar, men han svarade ingenting. Några minuter sednare sutto hushållerskan och Rodille åter vid bordet, framför en supå, om möjligt ännu läckrare än den föregående aftonens, och bofyen beredde sig till att åt den göra all möjlig heder. Det fanns ingenting dystert utbredt öfyer denna måltid, såsom man måhända vore frestad att tro. Rodille var deremot tvärtom glad och lifvad som vanligt, ingen enda mörk tanke syntes bo i hans själ, han utvecklade i rikt mått hela den sprittande liflighet som i ej ringa mån bidragit att i så hög grad tjusa