Dagens Nyheter – 1 februari 1865, sida 3

på hotel: Virivilles port, som med detsamma öppnades af Ursule. — Ack, min Rodille, mumlade hushållerskan, dragande in till sig den man hon tillbad! och hvars hustru hon redan ansåg sig vara, med bvilken gränslös otålighet jag väntat dig... Det är visst sant att jag alltid törstar efter din närvaro, men i afton ligger det i luften någonting som förskräcker mig... Det förekommer mig som om jag hotades af någon fara ...ensamheten är mig outhärdlig... men du ärdu här och fruktan med detsamma försvunnen ...jag ser dig och är lycklig. — Du betviflar väl ej, min själs älskling, alt din otålighet varit delad, svarade Rodille leende. När jag ej är hos dig, lefver jag ej...jag trånar bort...jag känner mig gripen af en dof förtviflan ... Men säg mig, min Ursule, för hvad har du varit rädd i natt? — Ah; det vet jag inte sjelf ...ingenting bestämdt ...ingenting visst... Jag har varit rof för en oredig fruktan ...en oförklarlig ångest, hyartill jag cj vet någon orsak. — Men som jag kan förklara, inföll Rodille, ty jag förstår hvarifrån den härleder sig... Du är nervös, min Ursule; liksom alla vackra qvinnor...utan att sjelf ana det, känner du en viss oro för det förestående åskvädtet, den enda fara som 1 afton hotar dig -och som min hitkomst varit nog att skingra. — Ack ja, hvad bryr jag mig väl om allt