Dagens Nyheter – 26 januari 1865, sida 3

att snart kunna återtaga sin kallblodighet och för Vaubarons blickar dölja sin bestörtning och förvirring. Mekanisten, också han vittne till hvad som tilldrog sig, förvånades ej deröfver af det giltiga skälet att han ingenting förstod deraf. — Se hvilken omätlig makt jag eger, sade Fritz Horner högtidligt. Atmosferen i detta rum, uppfylld af magnetiska ångor, har på er dotter utöfvat ett segerrikt inflytande... Hon sofver, hon talar och hon ser, hon kan således sjelf meddela er det ni önskar veta angående hennes mor. — Huru! utropade Jean Vaubaron förskräckt, är Blanche somnambul?... Vet hon saker dem till och med de lärde äro okunniga om! Doktorn svarade endast med ett jakande tecken. Vaubaron fortfor med en af inre ångest darrande röst: — Den der sömnen förskräcker mig, doktor... Huru länge varar den? — Endast en sekund om pi så vill, jag kan, hvilket ögonblick ni önskar det, uppväcka er dotter... Men hvarför ej söka att rikta vår erfarenhet så mycket som möjligt, då sierskan ej löper den ringaste fara, och den sömn, hvari hon nu är försänkt och som synes i så hög grad oroa er, ej kan det ringaste menligt inverka på hennes helsa. — Kan ni heligt försäkra mig det, herr doktor?