Dagens Nyheter – 21 januari 1865, sida 3

re ni kallad. Men så är det, då man talar om solen, ser man strålarne! I Den förmente Werner-Legrip intog en fäktmästares position, och betjenande sig af sin käpp som af en florett gjorde han dermed några stötar och låtsade vid fera tillfällen sticka den i bröstet på Laridon, derunder sjungande: God dag, herr Laridon, Don, Don, Den, Don, Dondaine, Don, Don! Derefter tillade han med sin naturliga röst: — Se här har ni nu den begärda solen. Jaså, ni talade verkligen om vännen Rodille? — Inte för fem minuter sedan. — Och vågar man fråga med hvem pi hade detta för mig så smickrande samtal? — Ett vackert fruntimmer af era bekanta. — Det der är intet svar, ej heller förstår jag er, — inföll Rodille, som likväl myeket väl förstod hvem kamraten menade, — jag känner så många vackra fruntimmer. — Det fruntimmer, hvarom pu är fråga, tillhör er. — Alla fruntimmer, som känna mig, äro mer eller mindre galna i mig, uttryck er derföre tydligare, min vän Laridon, hvem talar Di om? — Om fru Ursale Renaud. (Forts)