Dagens Nyheter – 21 januari 1865, sida 2

uar angr a hvad de äro virda. Inser ni icke att de som köpa hos klädmiklarne vilja ha goda priser. En annan sak, som förminskar verktygens värde, är alt ni graverat era initialer på handtagen; det är vackert, det medger jag, men det gör att de svåraro säljas. — Så gif mig åtminstone hundra francs stammade mekanisten, som hvarken egde kraft eller mod att på ett bestämdare sätt försvara sina rättigheter, — hundra francs är bra litet. — Det, är omöjligt! .. . Affärer äro affärer, tiderna äro också svåra, och pengar sällsynta. — Nåväl, huru mycket kan ni eller rättare huru mycket vill ni bjuda mig? — Hörpå, hr Vaubaron, jag vill genast säga er mitt första och mitt sista pris, eller med andra ord hvad jag vill ge, så behöfva vi ej pruta med hvarandra. Mekanisten sänkte hufvudet såsom en man, hvilken väntar sig ett slag med en klubba. Laridon återtog: -En annan, som icke ingaf mig intresse, skulle jag icke ens bjuda tjugofem francs, men med er vill jag gå ända till femtio. Det är visst ingen lysande affär jag gör, men det kan icke hjelpas, vi äro ju grannar och jag vill gerna vara er nyttig; jag ger er således femtio franes och dervid blir det. Vaubaron utstötte en dof klagan.