Dagens Nyheter – 20 januari 1865, sida 3

— Har du ej vidare varit tilltalad? — Jo, 1864 förskingrade jag mig anförtrodt gods och! fick derför 2 månaders fängelse; men sis:a gången blef jag frikänd och det var för ott par månader sedan. Öfling uppgaf nu de saker hon förlorat och voro de: en doffelkappa, eu brun och svart klädning, en silkeshalsduk, en broderad krage, ett bomullsförkläde och ett par kängor. — Hvarföre lånade Öfling ut så många klädespersedlar åt Johansson? frågade ordföranden. — Hon hade ingenting att ha på sig den stackarn och så skulle hon gå på bal till på köpet, sade Öfling. — Nå, hvar har Johansson gjort af sakerna? återtog ordföranden. — Den bruna klädningen sålde jag åt hustru Öhman för två rdr, och doffelkappan åt hennes piga för tre och en half. Kängorna ligga i häktet, kragen lemnade jag på ett ställe vid Tullgatan; men den svarta klädningen har jag aldrig tagit emot. — Ja, hvad den anklagade nekar för ska man väl inte rätta sig efter, invände Öfling. — Jo, så snart hon inte är öfverbeyvisad, upplyste ordföranden. — Ja, det förstår jag inte, ty jag är så dum, bekände Öfling helt naivt. Hustru Öman, som köpt den bruna klädvingen, tillfrågades nu hur hon vågat inlåta sig i handel med misstänkt person. — Jo, hon kom till mig och var mycket nödig, yttrade hustru Öman. — Var hon nödig? — Ja, som sagdt va. — Det vill säga hon trugade er att köpa. — Ja, som sagdt va. --Och hur mycket gaf ni för den? — Inte som sagdt va, utan en riksdaler banko. Målet uppskjöts till nästa torsdag kl. 10, då hustru Ömans tjenstflicka skulle uppkallas och käranden Öfling och hustru Öman ålades att infinna sig för att vidare upplysa om allt var sannt som sagdt va.