varnc, har låtit oviljan mot honom bestämdare framträda. De politiska tänkarne se sina principer, slafegarne sina intressen kränkta och folket finner de gifna löftena brutna. Jetferson Davis får nu bira skulden för Hoods olyckliga fälttåg i Tennessee och Shermans lyckliga marsch genom Georgien. Han beskylles högljudt för oduglighet, drages till ansvar för obefogade ingrepp i främmande rättigheter och för diktatoriska tendenser, samt anklagas för statsfarliga kätterier i politisk rigtning. Anklagarnes antal växer och deras förebråelser bli allt höftigare. Kongressen stödde honom förut, nea helt nyligen har en senator kastat handsken emot honom och atmålat hans åtgöranden samt tillståndet inom konfederationen i mörka färger. Planen av utnämna en diktator är icke uppgifven, men missnöjet med presidenten nödgar att förbigå honom och lemna den oinskränkta makten i häinderna på den ende man, för hvilken man har oinskränkt förtroende. Lee har emellertid töreslagit att beväpna slafvarne, icke på samma sätt som Davis, såsom en förberedande, utan såsom en genomgripande åtgärd. Han har derigenom brutit med det aristokratiska clementet i resningen, förnekat dess grundprincip och skall, om han blir vald, redan från början vara invecklad i en strid på lif och död med den rika och intelligenta delen at befolkningen. Som bekant är Lee cn god general, — men på statsmannaduglighet har han ännu icke gifvit något prof.