Dagens Nyheter – 20 januari 1865, sida 1

Djupa fåror hade bildat sig på hans panna och vid hans mungipor, svarta ringar omgåfvo hane ögon och stora mörka fläckar syntes här och der på hans kinder samt förlänade ansigtet någonting så hemskt att man kunnat tro det tillhöra ett lik. Tillintetgjord af sinnesrörelse, missräkningar och förtvifian öfver allt det gräsliga han den föregående aftonen upplefvat, hade Jean Vaubaron hemkommit något efter tolf. Han hade funnit Martha vaken och med längtan väntande på honom. Hoppet om den glada nyhet han lofvat henne hade gifvit den unga döende qvinnan nytt mod, nya krafter. — Min vän, sade hon till honom med sin milda och svaga röst, du har lofvat mig att i afton få höra någonting angenämt, derföre ville jag icke somna innan du kom hem. Ett bittert leende krusade Vaubarons äppar. Mitt goda barn, svarade han med väld, tförsökande att lugn afgifva sitt svar, ehuru ej ett spår fanus deraf i hans själ. Den lycka hvarpå jag bedt dig lita, har i dag svikit mig . vi mäste ännu en tid ge oss till tåls. Godt, jag skall vänta, svarade Mariha, lu vet att jag kan vänta tåligt . . . en sjuklom har alltid det goda med sig att man lär ig tålamod. — Hur känner du. dig nu? — Bättre, mycket bättre, min vän, om j den sällsamma svagheten vore, som med