Dagens Nyheter – 20 januari 1865, sida 1

I många ställen konungens befallningshafvande lade hinder i vägen för den husliga andakten I så snart ett större antal personer samlude sig för att efter sin förmåga och upptattning tolka I det heliga ordet. Ins. vill ej vidröra alla dessa förtöljelser, landsförvisningar m. m., Ihvaruti manga blefvo tällda -— det var nytvigt, ty det påskyndade konventikelplakatots upphätvande. Hvad som tilldrog sig på laudet kom I snart till städerna, oci. Stockholm blef ej den sista af dessa. Det är svårt att ange tiden när denna brytning inträdde i Stockholm, men Ins. tror sig kunna anse deu hafva inträffat vid den tidpunkt, då engelska metodist-predikanten Scott törst uppträdde hirstides. Som bekant är uppträdde han till eu början i en liten anspråkslös lokal vid Trädgårdsgatan, innan nietodisteruas kyrka vid Hötorget blet uppbyggd. HEiter dess uppförande predikade han derstädes till dess han blef i ordets egentliga bemärkelse med stenar förjagad derifrån. Hur dermed ullgick är eu för sorglig historiu att omtala — nog af, mud stenar Hindrar man ej Guds ords spridande. Man kan lägga hinder derför, men det letar sig nog, likt forssen, sin väg fram, ouktadt alla de gjorda fördämningarna. Efter den förjagade Mr Scott, uppträdde först en mycket ung man Hr Rosenius, en man som onekligen redan då egde stor förmåga som predikant -— och hvilken som äldre predikar ännu i samma lokal, biträdd af andra yngre — alla såkallade läsareprester. Komma när man vill då dessa predikanter predika, är kyrkan ulltia öfverfull. Är sådant fallet när de ordinarie, såväl kyrkoherdar som komministrar i Stockholm predika i våra urgamla kyrkor? Nej — ingen af dem kan fylla en kyrka, med undantag af Långfredagen samt en och annan stor helgdag. Om någon gång en kyrka är full at folk måste någon predikant fråu Bethlehems-kyrkan predika eller någon annan såkallad läsarprest. Hvadan kommer detta? jo från deras olika predikosätt mot de iäldres — ett sätt som tillfredsställer flertalet, gör ordet begripligt och tillämpligt på hvar man. Kan, under ett sådant faktiskt förhållande, Stockholms stads konsistorium ha rätt i sitt påstående att kyrkorna äro för få? Nej, ty bästa beviset finner enhvar som bevistar gudstjensterna i Stockholm. När konsistorium mycket väl känner detta förhållande, hvad kan då vara dess motiv? Det är svårt att inse; men månne det ej till stor del är fruktan för fria kyrkors uppbyggande? En hvar vet att Scotts efterföljare byggt sig en rymlig kyrksal på Ladugårdslandet — att baptisterno hafva en nära färdig vid Oxtorget — utt un fri kyrka är äfven tillämnad på Blasicholmen, der predikanter som cj s0rtera under konsistorium komma att uppträda. När på så kort tid efter religionsfrihetens