Dagens Nyheter – 18 januari 1865, sida 1

icke kosta er mera besvär . . . Så der, tag nu igen ert skräp, mnusjör Kanin, och bär det till någon godtrogen stackare, som ger er tiotusen francs. icke mig emot. Den unge tjufven föreföll mycket häpen. — Kors, jag tänkte att det väl skulle vara värdt något. — Ja bevars; men det något är vida mindre än ni förmodar. -Hvad bjuder ni? — Tretusen francs. -Det är litet. I -Det är ändå för mycket . Jag kommer att riskera mera än vi anar; för att bli af med dessa stenar måste jag skicka dem till utlandet . . . hvad infattningen beträffar, så är guldet devi så uppblandadt, att det knappt har mer än silfvervärde . . . Tro mig, I min gosse, den här affären blir långt ifrån briljant. — För mig, ja, — inföll den unge tjnfven med en oefterhärmlig grimas. — Är köpet afegjordt? — frågade Rodille. — Ack, man måste ju alltid dansa efter er pipa . . . får gå för tretusen francs då. — Vill ni ha dem i guld eller bauknoter? — Jag föredrar guld; den ädla metallen är mindre komprometterande, icke heller behöfver man krångla för att få vexladt. Se här summan.