Dagens Nyheter – 17 januari 1865, sida 3

— . Hvarje vän har ett oamn. Hur låter ert? — Kaninen. — Jaså, är det ni, min gosse . . . det är bra. Är ni ensam? — Jag har med mig begge kamraterna. — Ni vet ju att jag aldrig mottager mer än en person i gender. — Det veta vi mycket väl, och det är jag som vill in först. — Vänta, så skall jag öppna. En klocksträng, placerad alldeles såsom portyaktarnes, hängde helt nära Rodilles hand. Han drog på den, och genast öppnade sig porten så pass mycket att man med lätthet kunde komma in och ut. Kaninen smög sig genom denna öppning och inträngde i portgången, hvarefter porten gick igen af sig sjelf. Rodille hade redan gått tillbaka och satt sig framför den midtemot de två i jerngallret anbragta öppningarne stående pulpeten. Den s. k. Kaninen var en mycket ung och mager man, ej olik en lekatt. Hans eldröda hår och röda med långa hvita ögouhår kantade ögon fulländade hans likhet med det lilla djur vi nyss nämnde. Han kunde på goda skäl och med obestridlig framgång ha stått modell för en typ af pariser-gaminen i dess hela fullhet. — Hvad är det som förskaffar mig nöjet af ert besök, hr Kanin? — frågade Rodille.