Dagens Nyheter – 17 januari 1865, sida 3

döden och andra tolf, som ännu qvarligga i Jönköping, så svårt skadades, att de sannolikt blifva krymplingar för hela sitt lif, hölls den 14 dennes ransakning vid Komstads tingställe. Uppmärksamheten har blifvit synnerligt spänd på denna ransakning, emedan man fått anledning antaga att olyckan inträffat mindre i följd af fel hos lokomotivföraren, än, såsom vi längesedan påpekat, hos vederbörande trafiktjenstemän äfvensom i det otydliga reglementet. Den nu påbörjade ransakningen har icke heller jäfvat detta antagande. Den bevistades af ett stort antal uppmärksamma åhörare. Lokomotivföraren Riex, hvilken sedan kort efter olyckan hållits fåugen, infördes. Han är till växten undersätsig och starkt bygd, har hög panna, ljust hår, fint bildad näsa, fri och öppen blick, ehuru tidtals alldeles förslöad. Fängelset syntes redan på honom tryckt en outplånlig prägel och redan strax efter ransakningens början var han nästan alldeles sinnesfrånvarande och likgiltig. Af hans berättelse om tilldragelsen framgick att han fortsatt färden till Sandsjö utan afbrott, emedan ingen varsamhetssignal gifvits utåt linien. På 400 fots afstånd gaf stationssignal; före inträffandet på horizontalplanen afstängdes ångan och gafs ny stationssignal. Hunnen midt i lutningen till stationen varseblef han ångan från ordinarie tåget, gafs den första bromssignalen, och, då han såg grindarne stängda, ännu en bromssignal. När tåget, utan att kunna bejdas, emellertid närmade sig och slutligen gick igenom grindarne, blef han med häpnad varse att ingen man fanns vid vexeln, som han litat på till en början. Kort efter skedde sammanstötningen. Tillfrågad hvem han utom sig sjelf tillskref olyckan, svarade han: Stationsinspektoren vid MHNandsjö, derföre att signal till varsamhet ej gafs utåt linien och derföre att han tagit bort vexeln, hvilket var så mycket vådligare, som jag, enligt reglementet, egde rätt att få komma in på stationen 10 minuter efter det föregående tåget. Af stationsmästaren Knockenhauers vittnesmål erhöll man åtskilliga märkliga underrättelser, såsom att både stationsinspektoren och stationsmästaren ega rätt att kalla spårvexlaren från sin post, emedan ingen särskild föreskrift om motsatsen finnes; att ej trafikstyrelsen utan stationsinspektoren är ansvarig för att nödig personal finnes på stället; att spårvexlaren på befallning lemnat vexeln vid ordinarie tågets ankomst för att biträda vid stationen; att trafikdirektören visste att det tillgår på samma sätt öfverallt vid mindre stationer; och slutligen, att det varit omöjligt ställa vexeln så att extratåget inkommit på sidospår, emedan man då behöft en karl på platsen! Eldaren Collin, hvars vittnesmål var särdeles redigt och klart, upplyste att alla banvakternb signalerat klart, utom den sista, som var på arbete, men ej heller gaf varningssignal; vidare, att innan mer än omkring tre vagnar hunnit uppför lutningen, ångan afstängdes, lokomotivet bromsades och ankomstsignal gafs, hvarefter tåget med saktad fart fortskred till utförlutningen. Vid åsynen af röken från ordinarie tåget gafs genast bromssignal samt ny ankomstsignal, derpå åter bromssignal, som dock icke hade någon verkan. Grindarna voro stängda och af fruktan att de skulle sprängas frågade han Riex om han ej borde kasta back, men fick till svar: de vexla oss in på sidospåret. Sedan tåget gått genom grindarne, märkte han att ingen fanns vid vexeln; och straxt derpå voro de framme. På bangåden ansåg han ej hastigheten större än att de kunnat stanna på bestämdt ställe inom vexlarna, i fall de haft befallning dertill, hvilket bäst bevisas deraf att maskinen gaf så liten stöt att Collin knappt kände till den. Riex var hela tiden lugn och skötte lokomotivet med största uppmärksamhet. Orsaken hvarför Riex ej slog hanclr scsadan da bkammit osonam orindarna ned