Dagens Nyheter – 17 januari 1865, sida 2

skors hjelpsamhet på detta sätt, svarade han, att han fått fulslag i handen och blifvit urståndsatt att arbeta, samt tillade någonting om en gammal sjuk mor, som sedan lång tid varit sängliggande och saknade alla medel till lifsuppehälle. En och annan räckte stackaren en slant — äfven jag — och han gick. Dagen derefter råkade denne gist hos La Croix tiggaren i en af allterna på Carl XIII:s torg. Han var då i sällskap med en kamrat af ungefär samma utseende som han sjelf — och båda voro rusiga. De tvistade om någonting, och då jag gick förbi hörde jag att grilet gällde hvem af dem som skulle bjuda på en snaps. Grälet öfvergick snart till kragtag, och ej utan förvåning märkte jag, att den förlidna natten haft ett öfvermåttan godt inflytande på tiggarens fulslag, ja, så att han nu till och med kunde utdela ganska fula slag med den sjuka handen, som ej heller längre var ombunden. — Aha, du är också en som slagit dig på konsten att på lättaste sätt förtjena pengar — tänkte jag. Med föresats att cj mera låta frånnarra mig en slant som bättre kunde användas, fortsatte jag min väg och — glömde snart hela historien. Men så gick jag häromdagen Westerlånggatan framåt g jag häromdage esterlånggatan framå och vid ett gathörn — hvem fick jag väl sec, om inte min bekantskap från La Croix och Carl XIII:s torg? Besynnerligt nog hade han äter haft oturen att få någon skavank i ena handen, ty den befanns nu ombunden och bars 1 band. Ett fruntimmer, som från motsatta hället, något före mig, kom till hörnet der karlen stod, stannade, lyssnade till hvad han hade att säga och tog upp portemonaien i afsigt alt ge honom cn skärf. Framkommen stannade jag äfven och frågade hvad hau hade för ondt i handen och hvarför han, unga och raska karlen, nödgades tigga sig fram. Han upprepade med ömklig ton historien om fulslaget som plågat honom i tre månaders tid, och om den gamla sjuka modren, som legat till sängs i tre år Till icke ringa förvåning för honom, omtalade jag hvad jag visste om hans föregående försök i samma väg, huru jag funnit honom i rusigt tillstånd och att handen då tycktes vara alldeles frisk, samt tillsade honom att visa mig det onda han led af. Vid sådan utgäng ansåg industririddaren rådligast komma undan så fort möjligt var och försvann i oränden. Detta må nu vara det komiska af saken; men den har äfven sin allvarsamma sida. Piggeriet i hufvudstaden, ehuru förbjudet, beIrifyes dock öppet och oförsynt såväl i enskilda hus som på offentliga ställen. Det är nan tvifvel, att mången gång den verkliga nöden, den hungrande och husville, stiger inom lörren och räcker fram handen. Men det ofvan anförda exemplet på huru skälmen, geiom att antaga skenet af en behöfvande, lyccas missbruka välgörenheten och få den att ägga hyende under lasten, står icke enstaka; och medvetandet häraf har naturligen till följd, utt det verkliga armodets barn ofta hjelplöst får både hungra och frysa. I ett samhälle, der man har en så kallad ordnad fattigvård, bör och kan dock ej den verkligt nödställdes lifsvilkor vara beroende va slumpen och af den enskilda välgörenheten. Att så likväl är förhållandet — vi hafva tyvärr flera än ett exempel härpå! -visar, att våde hos dem, som hafva fattigmedlens ändanålsenliga fördelning sig anförtrodd, och dem vilka äro satta att öfvervaka denna fördelungs verkställande, råder cn slapphet för eller n okunnighet om den existerande nöden, som r oförlatlig. Att vederbörande ansett den ordnade fattigärden vara tillfyllestgörande, bevisar förordingen mot tiggeriet; — att efterlefnaden af euna förordning ej villräckligt noga öfver rakas —ja, det är nu någonting som händt och änder så ofta med förordningar och har så fta blifvit påpekadt, att derom iär ej här något erskildt att tilligga. Men fakta visa dagligen tt här ännu brister mycket i fattigvårdens oe roeanisation. EE e