Dagens Nyheter – 16 januari 1865, sida 3

Sålunda fick han fresta lyckan ännu tio gånger. Men hon var obeveklig. Silfvermynten försvunno nu lika fort som guldmynten förut. Och när det sista rullade ned i bankörens kassa, när vår förtviflade hjelte ej egce en enda sou mera, då omfattade han med båda händerna sitt hufvud och tryckte det konvulsiviskt liksom om han fruktat att det skulle brista. Derefter lemnade han spelsalen, till utseendet helt lugn och med ett leende på läpparna, men hans anletsdrag voro på ett fruktansvärdt sätt förvridna och hans leende påminde om vansinnets.