Dagens Nyheter – 16 januari 1865, sida 3

Ditt och Datt. Vi äro midt i Januari månad, då solen skiner så blank på den hvitklädda marken, då det knäpper litet smått i knutarne af köld, och snön knarrar under vandrarens fötter — det är ju så man tänker sig den nordiska midvintern? Om vi också icke på sednare år fått se en sådan tafla, så plägar månaden ändock vara rätt sval. Men temperaturen må vara varm eller kall utom hus, så är Januari i alla fall bestämdt den hetaste månaden på hela året. Ute regnar det och inne regnar det, nb. af räkningar och dylika dokumenter, som äro af en allt annat än angenäm karakter. Att i ett gladt lag språka om gamla minnen har visserligen sitt behag, men då minnena uppträda i form af räkningar, äro de alls icke behagliga, ty de påminna icke blott om pligter, hvilkas uppfyllande är en plåga för hvar och en i dessa penningbistra tider, utan erinra derjemte med ett hånfullt grin om stunder då vi förde nöjets bräddfulla bägare till våra läppar, om njutningar som äro flydda, om egendom som vi kastat undan i skräpvyrån eller öfverlåtit åt klädmäklaren! Tänk på hvad våra snabbfotade brefbärare föra med sig i sina fickor under Januari månad! Om det vore möjligt att kasta en blick så att säga i hjertat på en breflåda uti Januari månad, så skulle man med ens kunna fatta mensklighetens hela elände. Man kunde vara frestad att ta till benen och springa inda dit der ingen breflåda finnes och ingen brefdragare kan hinna en, det måtte nu vara wo die Citronen blihn eller der pepparn växer, lika godt! Finns det t. ex. något på en gång löjligare än att höra skräddaren orera om penningkris och protesterade vexlgr och något obehagligare än att dyrt betala en rock, på hvilken visdomen redan tittar ut genom armbågen. Det är ju en mycket poetisk fras RA mmm ————— a