Dagens Nyheter – 11 januari 1865, sida 1

I syphi sten, den återföll oupphörligt med hela sin tyngd på den olycklige, hvilken på den bestämda tiden cj varit i stånd uit erlägga den första afbetalningen, hvarigenom summan med de till densamma oupphörligt fogade räntorna ständigt ökades så att det att börja med helt ringa kapitalet snart förvandlades vill ett högst betydligt. Läsaren inser således lätt att skulderna uppslukade största delen af Jean Vaubarons dagspenning, isynnerhet som den unge mannen ej egnade hela sin tid åt det af sin husbonde betalta arbetet. Ingenting i verlden kunde hindra honom från att, ehuru fattig han än var, vandra framåt på den farliga af uppfinnarne så högt älskade ehuru af hinder och missräkningar uppfyllda väg, som oftast leder till det fullkomligaste elände. Fastän liknöjd för sig sjelf var Jean Vaubaron girig efter rikedom för sin dotter. 0Orubblig i tron på sitt snille hade ban den fasta öfvertygelsen att han förr eller sednare skulle vinna den förmögenhet han så outsägligt efterlängtade, på någon lysande uppfinning, på någon af dessa stora och välsignelsebringande upptäckter, som göra epok inom industriens verld. Han arbetade derföre med outtröttlig ifver och lät ej de nederlag han rönte nedslå sig. Dagligen använde han flora timmar till forskningar och rön och ådagalade en stor talang i konstrika kombinationer, men förgäfves sökte han vinna ett praktiskt resultat och