Dagens Nyheter – 10 januari 1865, sida 1

Lapparnes lif och seder. Den bekante botanisten, kina-fararen och lapp-forskaren professor N. J. Andersson höll i lördags ett föredrag i Idun om Lappland, det han såväl för 21 och 20 år sedan, som sedermera sistlidna år befarit. Föredraget rörde sig hufvudsakligen omkring Lule Lappmark, der de till sina nationella egendomligheter bäst bibehållne lapparne bo, hvilka kalla sig Storfolket och anse sig härstamma från en rik och förståndig lapp vid namn Pansi, som under Carl XI:s resa i Norrland vann denne konungs synnerliga tycke och af honom fick privilegium på hela sträckan mellan Qvickjock och fjellen. Talaren utgick från Luleå stad, hvarifrån man till Edeforssen på båt uppför elfven passerar genom ett landskap, som till sin natur erinrar om Östergöthlands och Skånes slätter, der rågen går nästan bättre in kornet och hvete med fördel odlas. Han skildrade sedan den storartade och hänförande skönheten af det ofvanför belägna landet, då man förbi Storsand, rågens gräns, och den af konungen anlagda farmen Åminne färdas upp till Storbacken, hvarefter man kommer till Stora och Lilla Lule elfs sammanflöde och ser den mindre elfven med buller och dån genom den herrliga Porsiforssen utgjuta sina fräsande vågor i den lugnt och majestätiskt framflytaude Stora Lule elf, som går att i hafvet afbörda sig sina från Stora Lulevattnen och det gigantiska fallet Njommelsaska (Harsprånget) kommande vattenmassor. Talaren skildrade nu det lappska mellanlandet, snöregionen, med sin aldrig försvinnande käle på sex fots djup, dess magra, ofta at frost felslående skördar, dess allmänna torftighet, stundom, såsom på Björkholmen, afbruten af en otrolig vextrikedom och dess öfverhufvud storartade karakter, det vackra Saggatträsk med Qvickjock, fjellnaturen med sing glacierer och WSulitelma, hvars öfversta spets, enligt lapparnas utsago, ännu ej varit af någon menniska bestigen och hvars hufvudmassa enligt talarens åsigt icke tillhörde Sverige utan Norge. Den väsendtliga lappbefolkningen karakteriserades sådan den framställer sig i sina båda förnämsta stammar, Turpunoch Sirjaklapparne, af hvilka de förra äro mera begifna på starka drycker, mindre sedliga än de sednare. Hvad dryckenskapen angår, för hvilken lapparne allmänneligen beskyllas, var talaren öfvertygad att densamma på senare tider högst betydligt aftagit, hvilket glädjande förhållande talaren trodde härleda sig dels deraf, att de för Lappmarken så skadliga handelsresande från kusten måst vika för stadigboende landthandlande, dels deraf, att kaffeåtgången tilltagit i aldeles otrolig grad, emedan lapparne jemnt och ständigt dricka kaffe och det i ofantliga yqvantiteter. En annan mot lapparnae riktad beskyllning, den för dåsighet och lättja, gendref talaren med hänvisning till all den oupphörliga möda, hvarmed lappen måste för