Dagens Nyheter – 10 januari 1865, sida 1

sas KEN ERE hädanefter vara modigare ... jag vill sträfva. liksom alla andra så länge kratterna tillåta och utan en klagan vänta tills Gud och min mor kalla mig hädan ... Räck, mig er hand, herr Vaubaron, jag behöfver trycka den i min sä-. som en hederlig mans och den väns hvilken himlen skickat mig. Då Jean Vaubaron hörde dessa milda ord uttalade af Martha Bernards ljufva röst behöfde han helasin sjelfbeherrskning för att ej knäfalla framför den unga flickan såsom inför ett helgon. Han fattade darrande den fina, hvita hand hou räckte honom, men han vågade endast svagt trycka den, derefter släppte han den. helt sakta; det fattades honom bäde mod och. kraft att höja den till sina läppar. Han försökte äfven framstamma ett svar hvari han för Martha ville uttrycka den djupa: vördnad han hyste för henne, och den varma hängifvenhet han hädanefter ville egna henne, men fastän hans läppar rörde sig, trängde ej ett ljud öfver dem. En sådan sakernas ställning kunde likväl ej förblifva evig mellan de två unga, utan i deras förhållande till hvarandra måste snart ske nägon genomgripande förändring. Martha Bernard kunde icke fortfarande lefva : fullkomliga afsöndring från verlder Hve revs död försatt henne, cke helHer kuuge vn, utan att alltför djertt trotsa verldens anmärkningar, antaga en så ung Mans beskydd och förmynderskap som Jean Vauba