Dagens Nyheter – 7 januari 1865, sida 4

we 1 . t , I af en köpman derstädes: S— — 1864. Signune Honore Titteli! I följd af den mig i går ärade visiten. af Titt: som var mig rett suprinerande. mer ändåck Måttlig. och Humant, att ej nämnde I visit blef mig tillställd af Stadens Tjenstemän det hade då varit mera Lyster däri. emellertid är jag tackskjyldig, för det I bemötande jag ärhållit. Huruvida? det var ordhållet att Mankera mig med di betingade lessen es , är svårt att säga. emellertid fördröjde jag inbetalningen ai Janjovisen i afvacktan att tå äran Leqviders båda Posterna. emellertid är ärfarenbheten God. och är derföre takk skyldig. Med minne tecknat. P. A. B. Lön efter förftjenst. För några dagar sedan tog en resande in på ett af de största hotellen i Moskwa. Hvarje afton då hau kom hem, mirkte han att grannen irummet bredvid, som blott genom en tunn brädvägg var skildt från det rum han sjelf bebodde, räknade sina penningar innan han gick till sängs. En afton såg han tydligt genom nyckelhålet, att grannen tramtog ett skrin och flera I gånger genomräknade deruti befintliga guldmynt. En djefvulsk tanke uppstod då hos I . s z honom. Då han nästa morgon händelsevis fann ett bref, som den förmeante Kresus kastat Ibland en hop skräppapper utanför sin dörr, och en hastig blick i detta bref låtit honom förmoda, att mannen var en förrymd lifstidsfånge, Ibegaf han sig utan dröjsmål till polisen och luppgaf sig hafva blifvit bestulen på en betydlig penningsumma i guld, motsvarande värdet af hvad han sett grannen räkna. Kort derefter infann sig polisen hos denne, som vid konstaplarnes inträde bleknade och utbrast: Jag vet hvad ni vill; vänta blott ett ögonI blick. Med dessa ord gick han in i sin alkov, och straxt derpå hördes en stark knall; konstaplarne skyndade dit och funno mannen simmande i blod. — Han har straffat sig sjelf, utbrast poliskommissarien; här står hans peningskrin, låt oss se, hvad det innehåller. — Det öppnades ögonblickligen, men till allas förvåning innehöll det idel falska guldmynt. — Den som förklarat sig för egare af detta guld, menade kommissarien, är en falskmyntare. — Främlingen arresterades och dömdes kort derefter till arbete i de siberiska grufvorna. Rätte egaren hade trott sig vara upptäckt och derför skjutit sig en kula för pannan, hvarigenom hvarje upplysning i fråga om anklagaren blef omöjlig. Hetäre ljuf än fredsdomare. Utsigten att bli fredsdomare är för mången, som kallas dertill, en verklig fasa, hvilket man ofta får se på landet, och derför är det icke heller något nytt att man tillgriper de besynnerligaste medel för att befria sig från denna börda. Men att någon drifvit det så långt, att han gjort sig sjelf till tjuf för att undgå att bli fredsdomare, har säkert ännu icke förekommit. Gårdsegaren i X. blef vald till fredsdomare på tre år, och dagen utsattes då han skulle aflägga eden. Det var en förfärlig utsigt för den stackars mannen, som i sina unga dagar just icke varit af de flitigaste i skolan och hvarken kunde mycket läsa eller skrifva, något-som icke är rätt lyckligt för den som skall läsa, skrifva och tala för hela menigheten. Vår man gick nu omkring till alla traktens goda hufvuden för att få ett råd, huru ban skulle blifva fri från denna besvärliga förtroendepost, och ett af dessa gaf honom då följande råd: Om du icke vill bli fredsdomare, så kör ut i skogen, stjäl bränsle och angif dig sjelf. En tjuf kan man naturligtvis icke göra till fredsdomare. Detta slog an på mannen. Ett par dagar derefter körde han ut i skogen, stal en hel famn ved och åkte tätt förbi skogvaktarens bostad, på det. denne, hvilket också inträffade, skulle bli uppmärksam på stölden och lägga beslag på veden. Tjufven anmälde sig straxt derpå hos myndigheterne ; han blef åtalad — och slapp aflägga