Dagens Nyheter – 7 januari 1865, sida 4

Hvarjehanda Nyheter, Ohygglig filldragelse. Den 25 december törblefvo dörrar och fönster på formannen Rosers hus i wiärtembergska staden Laugsheim stängda ända till middagen. Då grannarne omsider inträngde funno de der ett förfärligt blodbad. I ett iskalit rum, der golf, möbler och kläder voro betäckta eller bestänkta med blod, låg i ett hörn hustru Roser med afslitet hår och sönderslagen hufvudskål; jemte henne cn tre års gammal gosse, änuu lefvande, men svårt sårad i hufvudet, och bredvid dem båda en ung hund. som måhända endast genom sin naturliga värme förekommit barnets förtidiga död. I Roserska parets sängkammarc ofvanom dagliga rummet låg formannen halft påklädd i sängen, med hufvudet och hufvudkudden betäckta med blod. Uti ett annat rum låg sonen Johan Roser likaledes med alldeles blodigt och svullet bufvud i sin bloddränkta bädd, ehuru hans sår icke lära vara lifsfarliga. Fader och son syntes båda vara vid sans, men ingendera ville inlåta sig på någon berättelse om den förfärliga tilldragelsen, liksom det icke heller lyckats ännu få reda på mordverktyget. Barnet dog följande morgon. Formannev, 56 år gummal, lefde tillför ett år sedan i sitt första äktenskep, i hvilket ban hade soncn Johan, en vild och förderfvad I ynglipg; hans andra hustru Magdalena Schneider, med hvilken han gifte sig för fyra månader sedan, medförde det ofvan nämnde barnet, och lefde så vidt man vet lycklig och nöjd. Starka misstankar hvila på den äldsta sonen. Hustrun och barnet följdes till grafven af en talrik skara deltagande. Ny meade-galenskap. Aldra nyaste parisermod — naturligtvis bland fruntimmer — består deruti, att de i sina örhängen numera endast vilja begagna stigbyglar, officersepåletter och guldmynt, allt i miniatyr förstås, men likväl stort nog att se mycket illa ut. Man påstår att dessa prydnader antyda damens tillbedjare; stigbyglen betyder en medlem af Jockeyklubben, epåletter en militär, guldmyntet en börsman. Men det är blotta gissningar; ty man har sett fruar, som haft alla dessa saker på en gång bängande i öronen. Det är visst icke meningen att dermed förneka möjligheten af alt damerna ha mera än en tillbedjare; men de bruka dock icke sjelfva basuna ut det för hyvcm som helst. De sista af sin stam. Times omtalar, att vid en fest hos guvernören i Hobartstown, Van Diemens land, befann sig bland gästerna den siste Tasmaniern, den enda ännu på jorden vandrande manliga telningen af ur-innevånarne på Van Dicmens land. Visscrligen beledsagades han af tre qviuliga stamförvandter, utom honom den enda återstoden af ur-befolkningen, men de voro redan mycket gamla. Sedan Tasmanierne kommo i beröring med de hvita har deras antal ständigt sammansmiät, dock utgjorde de i första decennict af detta århundrade omkring 6000 personer. Med anledning af ett litet myteri på 1830talet blefvo tasmanierne förvisade till ett par kring hufvudön liggande öar och från denna: tid daterar sig stammens undergång. Till denna stams civiliserande bar England ej gjort något, tvertom har förbrytarekolonicns tförläggande! dit bidragit att qvarhålla de arma menniskorna i deras ursprugliga naturtillstånd: såsom vildar påträffades de, såsom vildar lefde de och såsom vildar dö de ut. I Jeornvägsolycka i England. I en jeruvägstunnel vid London har den 16 sistl. dec. en sammanstötning egt rum. Under loppet af eftermiddagen skulle cu långt, svårt lastadt godståg passera tunneln. Detta försiggick också, men vid utkomsten från den mörka tunneln märktes ej att 6 fullt lastade sodsvagnar försvunnit, hvilka, utan att man: can förklara på hvad sitt, skilts från det friga tåget och blef stående qvar i tunneln, E Men, tåget hade ju passerat tunneln, och det 4 olef således för de efterföljande tågen signale