Dagens Nyheter – 7 januari 1865, sida 3

gen, sasom vanligen är fallet i hus med långa! portgångar, j Den unge maunen brukade aldrig rikta ett ord till sina portvakter, visst icke af högmod utan derföre att han var en förklarad fiende till att förspilla tiden och att inlåta sig 1 onödiga resonnemanger. Men denna dag gaf han vika för en ofrivillig nyfikeuhet, stannade ett ögonblick utanför portvaktsrummet och frågade: — Hvem är det som dött i huset? — Kors, vet ni icke det, herr Vaubaron? utropade portvakterskan. — Nej, visst inte. — Bevara mig, det är ju den ena afera grannar. Hvilka grannar? De som bo midt emot i korridoren, vet jag . . . dem må ni väl känna. — Jag känner dem visst icke. j — Hur är det möjligt! . . . Nå, ul är då mera borta än hemma, herr Vaubaron, och inte kan man heller skylla er för att prata bort tiden . . . Jo, ni hade der uppe på vinden två grannar . . . en gammal och en ung en fru med hvitt hår och en vacker flicka med blondt .. . kort och godt, fru Bernard och hennes dotter. För första gängen i sitt lit kände Jean Vaubaron en oförklarlig känsla vakna inom sig, han började darra, en sällsam revolution föregick inom honom.