Dagens Nyheter – 7 januari 1865, sida 3

— Store Gud, stammade han med en förvirring och en oro som han ej sjelf kunde reda och som han följaktligen ej hellur sökte cölja . . . Store Gud, det må väl icke vara dottern . .. Han hann ej fortsätta. — Som dött? inföll portvakterskan, nej bevars, herr Vaubaron, det var inte hon utan modren. Men det är nog en stor olycka i alla fall, ty hvad ska det bli af den lilla stackarno sedan hon nu står ensam i verlden? Dan unge mannen svarade ingenting härpå: han gjorde endast eu åtbörd för att tacka portvakterskan för de erhållna underrättelserna och gick hastigt upp på sitt rum. Då han passerade förbi den midt emot haps rum liggande dörren hörde han ljudet af qvälda snyftningar tränga ut igenom de illa hopfogade bräderna. Det var den unga flickan som begret sin mor. Detta barn var endast för vår hjelte en främmande, nästan en helt och hållet obekant person, han hade alls ingen rättighet att blanda sig 1 hennes förhållanden, att bry sig om hennes smärta, att trösta henne. — Hon är också ensam på jorden! sade han till sg sjelf, faderoch moderlös liksom jag, ack, ännu mycket olyckligare än jag, som aldrig känt min mor och således icke kunnat begråta henne. (Forts.) RR ——