Dagens Nyheter – 5 januari 1865, sida 3

han menade för ögonblicket allt hvad han sade. Liksom alla spelare hade han ett blindt förtroende till sin lyckliga stjerna, han räknade med säkerhet på att vinna oerhörda summor. Spelet; är likt hatchis, det berusar sina adepter eller riktigare sina offer, och kommer dem att skåda framtiden tvärt igenom de mest förbländande och bedrägliga prismer. Denne Vaubarons sista louisdor liksom hans sista soustycke försvann på den gröna duken i ett eländigt spelhus. Då det ändtligen blef denne usling klart att han ej mera egde någonting, alt det hvarken återstod honom nägra hjelpkällor eller någon kredit, utan att han nu måste arbeta såvida han ej föredrog att stjäla för att försörja sig och sin hustru kände han sig svindla. Han visste mer än väl att han ej dugde till något slags arbete. Tanken på att stjäla förskräckte honom. Denna svaga och föraktliga natur fruktade icke lasten, han fann till och med deri ett visst behag — men för brottet ryggade han tillbaka ; dertill fattades honom den nödiga kraften. Följaktligen fann medborgaren Vaubaron den ställning hvari han genom eget förvållande råkat så förtviflad, så hopplös, att han satte kronan på verket och — sköt sig för pannan. Den eländige egoisten tänkte blott på sig