Dagens Nyheter – 4 januari 1865, sida 3

Mekanikern förde handen till sitt bröst. Det var som om han känt en dolk stickas i sitt hjerta. — Er hustrus lidande har nu uppnått dess sista stadium, återtog doktorn. Den menskliga vetenskapen måste erkänna sin vanmakt inför denna förfärliga sjukdom... Endast ett under skulle nu kunna rädda fru Vaubaron. I detta ögonblick var den olycklige, hvars sista hopp tillintetgjordes, förfärlig att åse. Han grät icke, han föreföll lugn, men man såg hans bröst häftigt häfvas och ådrorna på hans panna svälla. Han frågade med samma sällsamma och oigenkänliga röst som nyss förut: Det är alltså slut, hon skall dö? — Ja, svarade läkaren. — Och när? — Jag kan icke dölja för er, att hennes slut enligt all mensklig beräkning är mycket nära förestående. Det är på sin höjd några dagar som återstå henne och äfven, 1 fall under dessa dagar någon oförvtsvdd händelse skulle inträffa: hvarigenom hon; ursaltes för en häftigade sinnesrörelse vore det genast förbi. Till min stora sorg förmår jag ingenting mera. Mina omsorger och visiter äro alldeles öfveflrödiga ... Jag skulle till och med anse mig indiskret genom att förlänga dem, följaktligen ... (Forts.)