Dagens Nyheter – 3 januari 1865, sida 3

jag åter lugn. Låt dina tårar rinna, sök ej dölja dem för mig! — Dessa glädjetårar äro mycket ljufva och din goda engel skall också upphemta dem såsom ett stumt bevis på din tacksamhet mot försynen — du har varit nära att förlora mig, men jag är dig nu återskänkt — hvad Gud är god! Ingenting kunde vara mera sönderslitande för Jean Yaubaron än att höra denna så oskuldsfulla och så brinnande tacksägelse uppstiga från de läppar, på hvilka säkert döden snart skulle trycka sin iskalla kyss. Han svarade ingenting. Strömmar af tårar sköljde öfver hans ansigte. Han fattade Marthas begge händer och kysste dem med ett slags feberaktig hänförelse. Detta exalterade utbrott räckte dock endast några sekunder. Den lilla Blanche hade lemnat den stora fåtöljen, som tjenat henne till hvilobädd. Hon hade närmat sig sängen — hon tänkte ej mera hvarken på papperssolfjädern eller den utlofvade märkvärdiga dockan. Hon kunde naturligtvis ej uppfatta hvad som tilldrog sig framför hennes ögon, utan hon betraktade med den största förvåning den gråtande fadern och den leende modern. Den unga patienten återkom snart till sin ett ögonblick förut uttryckta id6. — Jean, — upprepade hon, -— jag vill stiga upp — var snäll och gif mig mina kläder.