Dagens Nyheter – 3 januari 1865, sida 2

— — OA med en rörelse af glädje; och det är verkligen sannt att hon kan gå? — Ja, hon skall kunna gå, sätta sig, röra ögonen, armarna och benen... — Är det möjligt? ... Nå, kommer hon också att kunna tala? — Det kan hända, men det vågar jag inte lofva, ty ännu har jag inte lyckats hitta på ett sätt att få dockor att tala .. men jag hoppas att till slut också komma derhän. Blanche klappade förtjust händerna. Jean och Martha. — Akta dig, akta dig, lilla Blanche, att du inte väcker mamma, sade lifligt Jean Vaubaron. i — Jag sofver inte, min vän, sade med detsamma en svag och mild röst. Den unga patienten hade verkligen vaknat och fäste en öm, kärleksfull blick på sin man och sitt barn. Jean Vaubaron skyndade till henne och tryckte sina läppar mot hennes bleka panna. -— Jag tror du känner dig bättre? frågade han med af sinnesrörelse darrande röst. Jag känner mig icke endast bättre, svaIrade den döende och ett solvarmt leende upplyste hennes färglösa läppar, utan det törefal ler mig som om jag vore alldeles bra... Jag bar sofvit så godt, att jag nu känner mig