Dagens Nyheter – 2 januari 1865, sida 3

Nyheter från Stockholms län. bodt nytt år! Den ledbrutna Sextiofyran Hon gått till sitt fädernehem, Och skalderna gripa i lyran — Och sjunga för Sextiofem; De pusta i nöd och förfäran Att drilla med smak och behag; — Pongpongtuli, pongtuli — jag Har också den äran! Här finnes visst ingen, mig tvingar, Nej, gladt jag till mödan mig ger — Och har jag ej guldmynt, som klingar, Lyckönskningar har jag dess fler: Af dem en och ann jag framplockar, Gu signe godt folk, just åt er, — Pongpongtuli, pongtuli — ler Och bockar och bockar. Först önskar jag, Sextiofemman Må bringa onhvar till förnuft: Må skälmarna sättas i klämman, Men oskuld gå fri och ha luft! Att landet med lagen skall byggas, Det veta vi, glädjas deråt; — Pongpongtuli, pongtuli, — låt Oss dervid få tryggas! Så önskar jag alla desslikes Som svettas i Embetets värf, Att tänka iblaud på sin likes —, Och ej blott på eget förvärf! Må de i de dagar, som stunda, För falskhet, försnillningar, brott, Pongpongtuli. pongtuli — blott Ej blunda och blunda! Men ni som blott viljen upplysa En slägt som i kolmörkret kör, Som narren allt folket att nysa Och flux ropen: prosit! i chör — Med morgonoch aftonupplagan Förtjenen bud pengar och lof — Pongpongtuli, pongtu— och sof Till ljusande dager! Sannt är, att ej alltid det gamla Består; men nu tyckes ändå, Som ville för mycket nedramla, Och ingenting mera bestå. Man älskar den halkiga isen, Slår benen i vädret i flock — Pongpongtuli, pongtuli — och Man skyller på krisen! Och ni, som oss rätt lärt att lefva Och sen mycket annat oss lärt, I värdiga döttrar af Eva, Som gjort oss vårt skugglif, så kärt — Mitt tacksamma hjerta mig manar Att önska, o tärnor, åt er — Pongpongtuli, pongtuli — mer An nånsin ni anar. Ni snart — om min önskan ej felar — Skall följa oss hvart vi än gå. På orgel ni redan ju spelar Och posten ni sköter också, I bankerna pengar summerar, En priffev ni gerna er ta; — Pongpongtuti, pongtuli! Ja, Ni telegraferar! — Kolleger! — Hvad skall jag väl säga Till tröst i er suckan och nöd? Må samtidens vördnad ni ega Och dertill ett dageligt bröd! I öknen ej mer regnar manna Och lönlöst är offret, man gör — Pongpongtuli, pongtuli — för Det sköna och sanna!