Dagens Nyheter – 2 januari 1865, sida 2

September månad 1830, på eftermiddagen af en dag, het som en Julidag. Solen började ändtligen luta mot horisonten, efter att hela dagen ha spridt den mest tryckande hetta, och fastän på eftermiddagen, hade ännu den stora stadens gator samma temperatur som en uppeldad ugn, ännu hade man ej känt cn svalkande fläkt. Vi bedja nu våra läsare vara goda att med oss stiga uppför den till Jean Vaubarons lilla lägenhet ledande trappan. Dörren skall snart öppnas för oss. Vi inkomma då i ett mycket tarfligt hem, der vi väntas af en af dessa så oändligt sorgliga taflor, hvilka göra det hårdaste hjerta beklämdt och som locka tårar äfven i de för sådana mest otillgängliga ögon. Man inträdde först i ett temligen stort, endast med ett simpelt träbord och några med tageltyg ötverdragna björkstolar möbleradt rum, hvilket på en gång tjenade till matsal och tambur. Det stod i förbindelse med en af två fönster upplyst sängkammare, der vi i detta ögonblick finna de tre personer, hvilka utgjorde Jean Vaubarons familj. Detta rum, hvarifrån hvarje lyxartikel på det strängaste var bannlyst, erbjöd dock ingenting eländigt för ögat, utan förekom vid första anblicken utrustadt med ett tillräckligt antal möbler. Sådana funnos också verkligen, men en balf minuts granskning var nog för att öfvertyga en om deras utomordentliga torftighet.