Dagens Nyheter – 23 december 1864, sida 3

man kunde ju icke vara för mycket försigtig, Jag kom snart till hotellet, men gick flere gånger förbi detsamma utan att våga under rätta mig hos portvakten, om min far anländt; slutligen gick jag öfver på den motsatta sidan af gatan, lutade mig mot en lyktstolpe och begyate rådslå med mig :sjelf, om jag skulle gå upp i hotellet eller vända tillbaka till min svärfader. London är en röfvarkula, hade min far sagt, och jag fick nu besanna hans ord. Länge hade jag stått vid lyktpålen, då jeg helt hastigt blef beröfvad mitt stöd och var nära att falla omkull, i det en person stötte mig vid armen; han kom nemligen med ett väldigt hopp öfver ränstenen och styrde sin kosa mot en djup kiällartrappa, utför hvilken han ögonblickligen försvann. Jag hann knappast kasta en blick på mam nen, förrän han redan försvunnit ned i käl. laren; men denna blick var tillräcklig ätt-fram tvinga kallsvetten på min panna. Mannen bar en grå rock till smitt. och färg fullkomligt like min. Jag hade velat slå vad om, att det var den. (Forts.)