Aftonbladet – 31 december 1874, sida 2

visste dock att jag afskydde henne. Då jag berättade en historia, närmade hon sig skygt, satte sig på en pall i en mörk vrå och lyssnade; man såg blott hennes ögon, som glänste. Stundom stötte jag. bort henne, och hon darrade då. Då jag gick ut, följde hon mig orörlig med blicken; då jag kom hem, sprang hon mig till mötes och blef sedan rädd öfver sin djerfhet. En dag sade den äldste gossen: Björnen skall slutligen döda pappa: — den lilla spratt till, hehnes ögon stodo fulla af tårar. Jag inbillade mig då, att det var -min hustru, som kom emot mig, som bad mig om förlåtelse och som grät. — En gång ropade jag till mig den lilla; hon blef blodröd och sprang bort. Småningom blefvo vi dock såta vänner. Gossarne bråddes icke på mig. Skulle du vilja skjuta räfven? Ja, pappa, om icke bössan skrälde så. Eller med anledning af ett möte med björnen: Han kom rakt på mig; hvad tror du att jag gjorde då? Du sprang,så mycket du orkade. Den lilla skrattade åt dem. A Ibland svepte hon in sig i en vargfäll och skrämde gossarne, som gömde sig bakom moderns kjolar. Kännen I då icke igen eder syster? Mamma, hon är en riktig varg; hennes ögon blixtra och hon tjuter, så att det står härliga till. De dagar, då jag var borta, irrade hon omkring som en ande i skärselden. Bara icke pappa stjelper. Hvarför skulle han stjelpa? Ah, jag känner svartarne, de äro så ystra. Eller om han mötte en björn. Pappa. skall sigta midtibringan, der den