Aftonbladet – 31 december 1874, sida 2

vänligheten att läsa de här brefven i natt. Han lemnade mig de papper, som jag visat er, och som sedan icke lemnat mig. En sällsam man! Jag började sålunda läsa dem; jag behöfde det ej. Jag hade nyss utmanat min motrus älskare, det var för formens skull.gJag visste mycket väl, att jag hade orätt; men hedern!... ni förstår. Jag var säker, att han skulle skjuta bom: han kunde icke på femton stegs afstånd skilja en sparf från en hövålm; jag deremot skjuter bra. Jag kunde sålunda hämmas, döda honom: ingen skulle ha haft ett ord att säga derom. Jag ansåg mig dock icke ega rätt dertill och jag sköt i luften. Jag var i mina egna ögon lika brottslig som han eller hon. Jag tänkte först att skilja mig från min hustru; men barnen funnos. Detär de, som löda oss till sammans för evigheten och drifva oss ut i orkanen likt de förtappade i Dantes Helvete... Har ni märkt huru vi genom kärleken blifva naturens eviga gäckar? Principielt äro mannen och qvinnan skapade för att vara fiender — ni förstår hvad jag vill säga — och naturen tänker blott på slägtets förökande. TI vår lättrogna fåfänga inbilla vi oss, att hon har i sigte vår lycka — jo, vackert! Så snart barn komma till; försvinner nästan alltid: både lyckan och kärleken, och man betraktar hvarandra som två köpmän, hvilka hafva gjort en dålig affär; båda äro bestulna, och likväl har man icke bedragit hvarandra. Ochman envisas att tro, att det är fråga om att vara lycklig, och man gör hvarandra förebråelser i stället för att anklaga naturen, som vid sidan af kärleken, en flyktig känsla, satt en ihållande känsla, ömheten för barnen, Vi skildes derföricke åt. Han kom icke mer till mitt hem; men de träffades fortfa