Aftonbladet – 28 december 1874, sida 3

digt, så väl i hållning som ton, om dessa förträffliga typer ur borgerliga kretsar, en Poirier, en Benoiton,en Perrichon, en Fromont, och hvad de nu alt heta, med hvilka han så ofta gladt oss, och detta utan att hans lynne här, åtminstone första gången, fick spela så fritt, ty konstnären kände nog sjelf att han stod framför en uppgift af helt annan art. Andra gången åter rörde han sig friare, men karakteren gafs då än mera till spillo. Den värderade skådespelarens talang underskattas naturligen icke af oss, derför att vi här påpeka den gräns, som skaplynne, kanske också tidsriktning, sätter för den samma. Ty gäkerligen håller de gamla legitimistiska markisernas race på att gå ut sig — något, hvarpå verlden ingalunda förlorar, Om också skådebanan mister en härlig typ — och lifvet antager för hvarje dag en alt mera borgerlig prägel. Då P. Deland otvifvelaktigt i sin tid sett flere verkliga markiser, har hr K. Almlöf väl näppeligen sett finare sådane än sin far och svärfar: naturen här icke gett honom någon trbild till denna karakter, och han både är och håller sig för god att slafviskt efterbilda, om ackså den bäste. i Samma omdöme gäller i ej obetydlie a om fru Almlöf. Hon gat 5 STA i he en alldeles ut-—intrigante. -.ennes repliker framsades en pointering, som måste beundras, men une grande dame, sådan som t. ex. fru P. Deland i denna rol, var hon icke. En viss. förnämhet fans hos henne, men det var uppkomlingens, icke den medfödda. Fröken Lindqvist gaf en rätt vacker, men ytterligt svag bild af fröken de la Seigligres ädla personlighet. Det fins, såsom vi någon gång förut sagt, något sympatetiskt hos denna unga skådespelerska, särdeles i hennes röst, och det ligger alltid känsla i hennes spel, men denna är, såsom oss synes, litet sjuklig,