Aftonbladet – 28 december 1874, sida 3

Bref från Finland. (Från Aftonbladets korrespondent.) Helsingfors den 12 Dec. Ett officiöst tal. — Finska generalguvernörer. — Vigtiga förändringar inom regeringen. — Affärsverksamheten. — Slöjdintresse och byggnadsplaner. Ett officielt aktstycke, som icke saknar sitt intresse, har nyligen framkallat reflexioner af olika art i vår hufvudstad. Vid en middag, som Finlands nuvarande generalguvernör, grefve N. Adlerberg, föranstaltat för senatens-ledamöter och tjenstemän, höll h. exc. ett tal., hvilket följande dag offentliggjordes i officiella tidningen. Långt ifrån att innebära ett politiskt program, och utan att dagens mest brännande frågor der ens vidrördes, är detta tal dock i viss mån förtjent af den uppmärksamhet, hvilken kommit det till del; ty det utgör mera genom den ton, som genomgår det samma, än på grund af der inrymda yttranden en ytterligare illustration till ett historiskt erfarenhetsrön, som gäller snart sagdt alla generalguvernörer, Finland efter 1809 haft. Generalguvernörsämbetet är, såsom bekant, den enda offentliga plats i vårt land, hvilken kan beklädas af en rysk undersåte, och samtlige generalguvernörer, den förste, G. M. Sprengtporten, ensam undantagen, hafva äfven varit ryssar. En lätt förklarlig följd af detta förhållande har varit, att de till en början med föga vänlighet uppfattat de sträfvanden och intressen, som röra sig hos vårt folk. Deras första ämbetsår hafva derför icke saknat konflikter, framkallade dels af obekantskap med de verkliga tänkesätten hos vårt fölk, men delvis äfven af brist på förtroende till de lagar och det samhällsskick, betrakta såsom den dyrbaraste delen af år från Sverige ärfda odling. Men något rs vistelse här har vanligen visat sig tillräcklig att modifiera deras uppfattning af sin ställning såsom regentens personlige delegerade inför ett under hans spira förenadt, men af Ryssland och dess regering rättsligt oberoende folk. Konflikterna hafva småningom minskats eller upphört, och exempel saknas icke på, att finske generalguvernörer med värme antagit sig Finlands intressen gent emot de maktegande i Ryssland. Missnöjet inom landet har i och med det samma gifvit vika för erkännande och aktning, och en eller annan har till och med lyckats tillvinna sig en viss grad af popularitet. Generalguvernörsämbetet har derför äfven alltid i Finland erkänts såsom en politisk institution af stor vigt och gagn — således i fullkomlig motsats till f. d. ståthållarskapet i Norge. Ty då den finske storfursten, genom gin egenskap att tillika och i främsta rummet vara rysk kejsare, måste förblifva mer eller mindre främmande för Finland, är det af icke ringa vigt, att han i detta land eger en personlig delegerad, hvilken kan utgöra en direkt förmedlingslänk emellan honom och det finska folket. Olägenheten af att denne mestadels varit en ryss uppväges å andra sidan af det större förtroende, en sådans uppgifter och framställningar i Petersburg kunna ernå. Grefve Adlerberg har i detta afseende icke jäfvat sina föregångares traditioner. .Exempel från de senaste åren saknas nämligen icke på, att han med värme och framgång i Peterspurg häfdat Finlands politiska rättigheter och intressen, och särskildt har detta varit allet i den vigtiga frågan om värnepligtens nförande i Finland. Det är sålunda icke itan skäl, grefve Adlerberg i sitt ofvan beförda tal vädjar till den uppriktiga tillgifrenhet, han sökt ådagalägga för Finland, dess ättigheter, välfärd ooh trefnad. Alt för djerf torde under sådana förhållanlen icke den förhoppning vara, att grefve A. efter vunnen närmare bekantskap med len sansade, lugna naturell, som är vårt folk