Aftonbladet – 28 december 1874, sida 2

REAR RAR rann a netrer nerna nenn a nen RE sträcker ut mig i min länstol och vi sluka böckerna; ofta lägga vi oss) mycket sent. Vi rådplägade: får han henne, får han henne icke? Ädelmodiga uppoffringar gjorde henne ursinnig; hon kom mig att rodna ända till öronsnibben, reste sig till hälften upp, stödd på ena banden, och började förebrå mig, liksom hade det varit mitt fel: Jag vill icke att hon gör så. der, förstår du? — och hom nästan grät. Som ni vet, uppoffra sig qvinnorna i romanerna för ett Ja, för ett nej... Eller också springer hon upp och tager boken ifrån mig. Vi jaga hvarandra och leka kurra gömma likt två barn. En annan gång tänker hon ut ett fespel, flyr undan: När jag kommer tillbaka, skall du Vara min: slaf! — klär sig till sultaninna: brokigt skärp, turban, min cirkassiska dolk i skärpet, en hvit slöja öfver alt sammans, och hon träder in triumferande. — En gudomlig qvinna, herre! När hon sof, kunde jag sitta hela timmar blott för att se hur hon andades, och om hon drog en suck, greps jag af fruktan att förlora henne: det hände då att jag ropade henne, hon satte sig upp, såg förvånad på mig och brast ut iskratt. — Men i synnerhet utförde hon sin rol af sultaninp.a på ett fulländadt sätt. Hon höll sig ovibbligt allvarsam, och om jag försökte Skämta, rynkade hon ögonbrynen och kastade på mig en blick så sträng, att jag redan syckte mig vara på pålem.