Aftonbladet – 28 december 1874, sida 2

Nu fick man besök af grannarne. Förr kommo de blott vid de stora högtiderna, t. ex. om påsken — för det välsignade bordets skul); man skulle kunnat tro, att de ville taga igen den förlorade tiden. De kommo samtoch synnerligen, skall jag säga er. Först och främst en f. d. löjtnant vid namn Mack, som kunde hela Schiller utantill; en bra karl för öfrigt. Ett fel hade han likväl, det är sant: han drack — icke så, förstår ni, att han trillade under bordet; men han stälde sig midt i salongen, den lille rödfnasige gynnaren, och deklamerade, utan att hemta andan, balladon om Draken. Förfärligt, icke sant? TDerefter kommer baron Schebicki; känner ni honom? Hans pappa hette Schebig, Sar lomon Schebig — cz jude, en krämare, som köpte och sålde, och som skaffade sig leveranser, en vacker dag köper han ef egendom och kallar sig Schebigstein. Detfinnes personer, säger han, som heta Lichtenstein, hvarför skulle jag icke kunna heta Schebigstein? Sonen blef baron och heter Rafael Schebicki. Han bara skrattar. Säg till honom: Min herre, gör mig den äran att äta middag hos mig, och han skrattar; säg till honom: Min herre, der är dörren! Paschal! och han skrattar äfven då. Han dricker ingenting annat än vatten, tar ångbad hvar enda dag, bär en tjock urkedja öfver en röd sammetsväst och försummar aldrig att göra korstecknet före soppan och efter deserten. Vidare en ädling, Domboyski, polack, sex fot lång — röda ögon, melankoliska knäfyelbårar och tomma fickor; gör ständigt insam5) I Galicien finnes under påskdagarne i hvarje hus ett dukadt bord, för vänner och slägtingar; det är fullsatt med de för landet egendomliga anrättningarna äfvensom med andra rätter, hvilka man låtit välsigna j kyrkan