Aftonbladet – 28 december 1874, sida 2

lankoliska sång — det der är melodien. Tyskarne hafva sin Faust, engelsmännen hafva också en dylik bok; hos oss förstår bonden sådant der. En hemlig instinkt säger hor nom hvad lifvet är. Hvad är det, som gör detta folk så djupt sorgbundet? Det är slätten. Den utsträcker Jig gränsiög som hafvet, vinden upprör den och .ommer den att bölja likasom hafvet, himlen sänkov sig ned i den likasom i hafvet, nen — tyst som evigheten, den omsluter man. 4: ; kall som naturen. mar Skulle vilja spörja m ett sorgligt den; hans sång höjer sig 80. tila svar vädjande, den dör bort utan atterhu. SVi Han känner sig främmande här ... Han betraktar myrorna, som, lastade med sina ägg, i stora karavaner tåga fram och åter i den varma sanden; detta är hans verld: Att trängas på en liten fläck, att släpa utan rast och ro — för ingenting. Känslan af hans öfvergifvenhet bemäktigar sig honom, det tyckes honom, som skulle han i hvarje ögonblick komma att glömma, att han finnes till. Då blir honom naturen vän och huld i qvinnan: Du är mitt barn. Du fruktar mig som döden; men se här är jag som din like. Omfamna mig! Jag älskar dig, kom, verka med för lifvets gåta, som oroar dig. Kom, jag älskar dig! Han tystnade för några ögonblick, derefter fortsatte han: Hvad Nicolaia och jag voro lyckliga! Man skulle ha sett henne sätta sitt folk i rörelse, då vi erhöllo besök af slägtingar eller vänner! Betjenterne sprungo som en flock harar, blott hon såg på dem. En dag släppte min lilla kosack en hög tallrikar, som han mycket ordentligt bar under hakan; min hustru sprang efter piskan; han — ja, om matmor skall ge honom stryk, slår han gerna sönder ett dussin om dagen — förstår pi? — och båda till att skratta,